Recent Posts

Uppdatering

Gott nytt år!! 2019! Lilla Tora ska fylla 2 & Pantis lilla plutt ska komma till världen.

Toras feber gick över lika fort som den kom! Mysko. Men skönt. Den lilla kraken var uppe i 39,7 i temp ett tag…

Fick övervakningskamera till Pantis box i julklapp av Peter. Den är uppe & igång! Så mysigt när man vaknar på natten & kunna kolla in vad Pantis gör. Eller för Peter att kolla vad jag gör när jag är i stallet för länge… som här, i färd med att ta av täcket. Känner mig numera alltid övervakad när jag står & mockar 😁

Jag fick helt plötsligt för mig att börja pärla igen. Manisk, på gränsen till besatt på en gång. Har verkligen saknat känslan av att försjunka i den typen av mental avkoppling. Man måste koncentrera sig men behöver inte tänka särskillt mycket. Och att se något sakta växa fram är galet tillfredsställande.

Ps: jag tar givetvis emot beställningar 😉

Jag är trött. Vi är numera 3 personer som delar på en 140-säng. Det var tillräckligt trångt när vi var 2. Hoppas jag får tillbaka lite på skatten. En ny säng är ett måste…

❤️

Första VABBEN

Tora är sjuk 😔

Från att ha röjt runt & varit pigg & glad på julfirande nummer 2 igår kväll med mostrar, kusiner mfl till att vakna upp i förmiddags med 39,3 i feber & utslag på kroppen.

Antagligen vattkoppor… så ovan att se henne såhär. Hon har inte varit sjuk förr, förutom snorig.

img_1184

Hon sov 12 h inatt. Och nu sover hon igen. Men hon har ialf druckit sin välling, lite juice & ätit en halv macka ❤️

Igår var vi som sagt hos Anna i Sätra. Livat. Herregud så många vi är när vi är samlade alla syrror med respektive!

Tror vi var runt 20 pers. Tora var så duktig & snäll & fick flera fina julklappar 💕

Här är en bild på Tora med hennes 6 mostrar! Även Maria som bor i Skottland är med! Hon överraskade oss alla med att bara dyka upp några dagar innan jul 🤗

En bra start på dagen..

..börjar i stallet!

I Stallet där Pantis står nu (och föralltid hoppas jag, världens bästa stallplats) behöver man inte hjälpa till med några in/ut-släpp. Men jag brukar endå släppa ut ibland, bara för att jag gillar det (och för att stallägarna gillar sovmorgon)

Jag mår som bäst när jag “behöver gå upp till något” av den enkla anledningen att jag väldigt sällan behöver det i mitt jobb. Och att möta hästarna på morgonen är så mysigt.

Peter & Tora ligger & sover & jag är hemma igen & sitter i soffan. Kan nu unma mig att kanske somna om lite under en filt.

Igår kände jag mig arg. Och förbannat trött. Hade jobbat natt & somnade vid 07. Vaknade strax efter 10. Jag är världens sänsta nattarbetare, jag har SÅ svårt att sova länge på dagtid…

Men när jag sedan väl kom iväg till stallet när diverse besökare åkt hem var klockan 19 & jag donade på i lugn & ro. Satte upp några fler av Pantis rosetter på hennes boxdörr 💕

img_1158

Släppte in hästarna & åkte hem. Var hemma vid 20 & till min lycka var Tora fortfarande vaken! Så hann vara lite med henne innan hon nattades & jag & Peter såg ett avsnitt av Black Mirror & åt Pringles. Fan vad chirre jag ätit på senaste…

Fin promenad med fint sällskap

Sol! Och en skön promenad med Pantis, Frida & Cassi ❤️

Haft en skön dag & tagit det lugnt. Passar på att slappna av när jag är själv numera. Även om jag såklart älskar min skrotunge så känner jag mig ofta instängd i mamma-rollen. Tycker om att få min egen tid då & då. Det har jag haft idag.

Nu ska jag försöka vila. Ikväll & inatt ska jag jobba. Upp till Östersund.

Rosettgaller

Fick en ide när jag såg detta vägg-galler på LAGERHAUS. Tänkte att det kunde vara snyggt & praktiskt att hänga några prisrosetter på.

Det har ju blivit en hel del rosetter med Pantis genom åren. Och jag är lite nostalgiskt lagd & vill liksom göra något med dom. Tycker inte om att bara lägga dom i en kartong.

Dom betyder endå något för mig. Mest symboliserar dom nog att våga. Jag vågade inte så mycket när jag köpte Pantis för drygt 7 år sedan. Men hon har hjälpt mig över många trösklar.

En mycket trygg tävlingspartner. En perfekt läromästare & vapendragare. Inte alltför många felfria rundor, men destå fler rundor där man faktiskt kom i mål. Och oftast med hedern i behåll 😉 och var man trots allt endå felfri så var man alltid en rosett rikare.

Så nu hänger några av dom där i trappen. Tycker det blev riktigt snyggt! (Hoppas Peter tycker likadant…)

Anledningen till att jag pratar om var & inte är, är helt enkelt för att jag är ganska säker att vi aldrig mer tävlar igen.

Inte för att jag inte tror vi kan, utan för att jag inte tror att jag vill. Jag vill inte utsätta Pantis för det igen. Hon är för känslig & äter för dåligt på tävling. Dricker för dåligt, kissar för dåligt & mår för dåligt på tävling. Det allra viktigaste är att hon mår bra. Och jag vill aldrig mer gå över några gränser igen.

Men vem vet. Vem vet…

Comeback. Kanske.

Men HEJ!

Vet ni? Jag har ny telefon! Alltså ny på riktigt, inte Peters bättre begagnade.

En fiiin iphone 8 som är svart som natten & med ett batteri som måste vara släkt med något taget ut en Duracell-kanin!

Detta nya, svart uthålliga uppbyte måste firas! Eller testas. Med blogg comeback.

Anledningen att jag la av med bloggandet var helt enkelt att det knappt gick att blogga med förra telefonen (eller förrförra) men detta verkar flyta på!

Julafton är över. Skönt! Nu är det juldagen. Jag är påväg hem från svärmor & svärfar i Söderhamn. Tora, Peter & Peters två bröder är kvar i Hälsingland medans jag åker hem till Norra Uppland igen. Har katter & häst(ar) att ta hand om.

Även om jag inte är något stort fan av julen måste jag endå erkänna att det helt klart blivit mysigare sedan Tora kom in i mitt liv!

Pantis är som alla vet dräktig. Så sjukt spännande!!!!! Inte alls särskillt långt kvar nu! Bara 5 månader-ish. Nervös, förväntansfull, nyfiken & allt på en gång.

Ja hörrni. Det får räcka så för nu. Ville helt enkelt bara mjukstarta & testa om det ens funkade.

Jag återkommer!!!

God fortsättning ❤️

Övar på att släppa kontrollen..

Jag har en osund relation till Pantis. Jag vet det, jag är medveten om det.

Att ha medryttare är inget jag helst vill ha till henne. Bara tanken ger mig ångest.
Hade förvisso en underbar medryttare till henne förr, Mickis, men hon slutade när hon blev med barn. Hon var supergullig & jag kände mig “helt okej” med att hon red & pysslade ensam med Pantis.

Men nu jobbar jag faktiskt på det där, att släppa på kontrollen lite 😉

Så för några dagar sedan lånade jag ut Pantis till en liten tjej som heter Jemina. Hon skrittade ut på Pantis tillsammans med sin mamma som red sin häst.

Och igår lånade jag ut Pantis till en ridlärare som red henne som ledarhäst när det var “mys-läger” & uteritt för ridskolehästarna.

Det har gått bra båda gångerna, såklart. Och jag är endå “stolt” över mig själv som släpper till 😉

Och på nåt sätt känns det bättre att låna ut till uteritt än att folk ska sitta & jucka runt på ridbanan & minsann få den där Pantis att böja på nacken. Nej där går gränsen. Ialf om inte jag får stå på sidan & kolla så allt går rätt till 😉

Iövrigt har hon lösgalopperats ett par dagar i ridhuset. Det är hon riktigt duktig på! Håller en jämn ganska lugn galopp & behöver inte alls drivas på särskillt mycket. Kan börja luras lite när det börjar bli lite jobbigt & stanna till i nåt hörn & vända eller så, men duktig, helt klart.

Och hon tycker det är skönt verkar det som. Hon ser nöjd ut.
Hon har varit riktigt glad senaste två dagarna & då får man vara tacksam. Det är ju just det där ojämna som gör mig bekymrad & som jag tycker är så jobbigt.
Vill veta vad det är som gör att hon är glad vissa dagar & vad det är som gör att hon är jättenere vissa dagar. Vill inte behöva läsa av hela tiden. För det gör jag oavsiktligt & det är nåt som bara sker & är väldigt svårt att bara stänga av.

Nåväl. Nog om Pantis. Världens finaste Pantis. Med dom vackraste, klokaste ögonen som får mitt hjärta att smälta om & om igen. Jag hoppas & ber till vad som helst att hon kommer tillbaka helt & fullt igen. Och jag längtar tills jag får rida in på en bana med henne igen, få startsignal, ge henne en klapp på halsen & rida mot första hindret.

Jag har börjat packa “BB-väskan”
Inte så avancerad packning. Men lite rena kläder & sånt. Chips måste jag ha med mig också! I såna där småpåsar. Ingen förlossning utan chips, det fattar väl vem som helst. Sen om jag kommer vilja äta dom där & då är ytterst tveksamt. Men dom måste med, helt klart!!

Snart kommer den lille! Jag är så nyfiken nu. Tänk att det är mitt & Peters barn. Helt galet!

Har beställt en liten body med späckhuggare, storlek 56. Alltså inte minsta storleken, utan något att växa i (och växa ur på rekordtid antar jag)
Nu har även jag drabbats, vill köpa gulliga grejjer till ungen. Bamse sängkläder & sånt. Jag får fan hejda mig 😉

 

 

Gradvidhormoner? Nej inte jag inte..

Jag har ju gått runt i snart 9 månader & trott att jag varit helt befriad från gravidhormoner. Alltså jag har verkligen inte kännt mig särskillt påverkad.

Kanske lite mer irriterad på jobbet, typ när resenärer är idioter så har jag inte ens velat dölja det, min egen irritation.

Sen Pantis. Allt runt henne. Där har jag ju varit, hmm, ska vi säga en aaaaaning mer känslosam än vanligt. Haha.

Och just på det planet kan jag ju faktiskt se tillbaka på nu & inse att FAN VAD JOBBIG JAG VARIT mot er alla runtom mig. Samt jobbig mot mig själv.

Det där med ATT VÄLJA LYCKA har gått sådär, om jag ska vara ärlig. Men jag har ialf sinnesnärvaro nog att kunna se på det utifrån. Alltså jag är ju medveten om det & jobbar på det. Och förhoppningsvis är det alltid en bra start!

Tack till Peter, systrar, vänner & alla som stått ut (står ut) med mig & allt runt Pantis. Alltså verkligen tack. Från botten av mitt hjärta. Ni är så fina & snälla <3

Bägaren rann ju över igen när jag nu tycker att Pantis sett halt ut igen. Det var när Lisa red lite & hon såg allt annat än bländande ut första varvet i traven. Men sen släppte det & efter lite galopp såg hon normal ut. Men känslan att se henne var inte kul.
Danne tyckte hon hade puls & lite varma hovar. Rådde mig att ställa henne i grushage & kyla hovarna. Jaha, ska hon ha fång nu också. JAG ORKAR INTE!!!!! Och sen grät jag mig igenom en hel dag, typ. Hej hej Dramaqueen.

Just känslan av att JAG orkar inte göra något mer. Hinner inte något mer. Jag är smällfet & höggravid & jag har inte ork att hålla på nåt mer. Ringa veterinär igen. Undersöka. Ta tag i. Jag vill bara vara!!!!!! Kan inte bara min häst få gå & äta gräs & vara glad utan en massa tjaffs!!! Så jag ringde aldrig någon veterinär & ställde bara Pantis i grushage i en dag. Sedan stod jag inte ut att ha henne där nåmer. Då det med största sannolikhet inte är fång. Bara EXTREMT gräsgalliga, varma sommarben på en Pansar-Pantis som är lite för tjock & lite för “inte igång”

Har pratat med bla ridskolechefen & hon trodde absolut inte på fång. Men man vet ju ALDRIG. Dock kom vi fram till att hon inte ska gå ut på riktigt bete samt att det nog är bra att hon får börja komma igång lite nu. I den mån jag orkar/kan.
Jag ska tex lösgaloppera henne lite varje dag i ridhuset så hon får komma upp lite i puls & få igång kroppen. Samt dra ner på fodret hon får inne (silagen) & kraftfodret (som redan är minimalt) Ute har hon ju gräs, men i “vinterhagen” finns det ju inte bete i den bemärkelsen.
Hon hjälpte mig även att kolla på Pantis lös i ridhuset & hon ser inte halt ut. Vi får sätta igång & se vad det visar.

Alltså att Peter står ut. Haha. Grindagen häromdagen tex. Han kommer hem från jobbet & jag ligger i sängen & storbölar.

-“Jag är ledsen igen & det är jag ledsen för..!”

Så kommer han & tröstar & stöttar som vanligt. Alltså han är så fin. Han har ALDRIG sagt “skärp dig” eller ryck upp dig” eller nåt sånt. Han bara finns. Jag fattar inte att han orkar & jag älskar honom oändligt. Världens bästa pappa kommer han bli <3

Men men. Idag tror jag inte jag ska gråta något, men man vet aldrig med mig, har ju inte varit till stallet än ;D

Nu är det mindre än tre veckor till beräknat datum för ToPPy att komma ut. Sjukt konstigt men känns spännande! Vi har typ det mesta klart & inköpt av sånt som behövs såhär i början. Bara ungen som fattas, typ.

Jag har ganska långtråkigt om dagarna. Kan inte göra så mycket. Jobbigt att röra sig & gå & stå. Och det är frustrerande när man är van att kunna hålla på obegränsat antal timmar i stallet. Dagarna går långsamt men snart antar jag att det blir tvärtom när det lilla underverket äntrar världen.

Midsommar spenderade jag ialf i Bäcken hos Alva & Rickard. Dom hade gift sig tidigare på dagen & bjöd till fest på kvällen. Det var jätteroligt & jag var så tacksam att jag fick komma! Jag hade jättetrevligt & maten & allt var jättegod!! Tusen tack än en gång till Alva & Rickard & all lycka till er!

20170623_155205453_iOS.jpgPåväg på fest i ny klänning!

 

Att välja lycka

Okej. Bajsnödig rubrik. Jag vet. Hatar egentligen sånt där hurtigt “trams”, men jag ska förklara.

Pantis har varit glad & pigg några dagar. Aptiten är tillbaka med besked & hon äter hela tiden upp all mat & vill gärna ha mer.

Kakan har ridit en liten tur samt även Lisa. I förrgår hämtade vi vagnen från förra stallet så Pantis fick dra hem den. Det verkade hon tycka var kul.

20170615_111539656_iOS20170615_174752192_iOS20170617_064454454_iOS20170618_164022704_iOS20170620_063049162_iOS20170615_111341489_iOS

Hon har skaffat ny pojkvän, han är stor & snäll som en hund. Vill helst bo i samma box som Pantis också.

Men igår var Pantis jättesur igen när jag satte på henne en tömkörningsgjord i neopren. Såg redan innan jag ens spännt den hur hon blev sådär skum i blicken & när jag spännt den (inte ens hårt) så slickade hon bak öronen.

Hon kändes överlag lite mer nere igår. Loj. Tömkörde lite, lite väldigt kravlöst på ridbanan & efteråt var hon väldigt ledsen & hängig. Hela den där känslan av att hon verkligen inte tycker det är roligt är så stark.

Självklart blir jag ledsen & besviken av det. Verkligen. Det händer direkt saker i min kropp & hela den där ångesten byggs upp. Men då kom jag endå på mig själv att säga STOPP. Jag måste & vill verkligen säga stopp. Det är såklart okej & även fullt naturligt att känna att jag blir ledsen, men jag får inte låta det ta över allt igen.

Nu ska Pantis snart ut på bete i tre veckor sedan har Kakan lovat att hjälpa mig att börja smyga igång henne. Först efter det får vi se. I höst. Se om hon fortsätter vara såhär. Om hon helt enkelt blivit så bränd att hon aldrig mer kommer tycka att det är roligt eller okej att motioneras. Tiden får utvisa. Sen får jag se vad jag väljer att göra. Men just nu MÅSTE jag släppa det. Jag har en känsla av att det aldrig mer “blir häst” av henne igen. Men vet vet, tiden får utvisa. Om inte annat vill jag ialf ta ett föl på henne.

Och handen på hjärtat. Jag vet att jag gjort ALLT jag kunnat för henne & mer än vad många andra skulle ha gjort. Sedan den dagen jag fick veta om hennes magsår har jag gjort allt i min makt för att göra det så bra jag kunnat för henne. Jag VET det & Jag måste bara inse att tillslut kan jag inget mer göra.

Tårarna rinner nu. Jag ska erkänna att jag är så jävla avundssjuk & bitter på alla er som har era hästar & dom är glada. Och jag vet att jag gjort mer för min häst än vad många av er någonsin skulle ha gjort för er häst, och endå är det inte nog. Och att det var så länge sedan jag bara fick njuta av att vara hästägare. Sista 8 månaderna har bara varit ett mörker på den fronten.

Men nu måste jag släppa det. Måste tillåta mig själv att inse att jag verkligen gjort allt & att jag fan gjort det bra, även om det inte var bra nog.

Appropå blodproverna som togs så var dom BRA vilket är skönt. DOCK hade Ultuna kraschat testet för sjukdomen Cushing vilket var irreterande då jag verkligen ville veta svaret. Jag har ju betalat för testet & Karin ska höra av sig när hon har vägarna förbi Skutskär, då ska hon komma in & ta ett nytt prov gratis.

Faktum är att det är vissa saker som gör att jag har en känsla av att hon SKULLE kunna ha den sjukdomen, även om hon inte har dom mest typiska symptomen. Men utebliven brunst, försenad fällning, har fortfarande långa strån kvar runt ganascher & käkar samt skägg (vanligt att dom får lång päls på käkbenen) samt den där tröttheten & deprissionen.
jag vill inte att hon ska ha det såklart, men någonstans vore det skönt om man en gång för alla fick ett svar & en förklaring på allt. Och det finns mediciner & med dom blir vissa hästar som nya hästar igen.

Men, nu måste jag VÄLJA LYCKAN istället för att grotta ner mig. Jag är ledsen, såklart, och bitter & avundssjuk på alla med friska glada hästar. Men jag måste tillåta mig själv att släppa detta nu. Jag kan inte göra mer.

Munhåleundersökningen

Måndagens munhåleundersökning gav inte så mycket. Pantis har ju haft lite nedsatt aptit samt ha verkat haft svårt att tugga. Men allt såg bra ut! En tand i nederkäken var dock lite missfärgad & Karin (veterinären) fick ner en bit av en sticka där, lite som karies.

Slipade lite på den tanden samt tanden över för att avlasta dom tänderna lite & ta dom ur tuggsystemet. Tycker Pantis verkat piggare & ätit bättre efteråt så den kan ju varit att det ilar eller känns obehagligt att tugga med den tanden..

Nytt blodprov togs även då hon var så hängig & låg att tillomed Karin (veterinären) reagerade på det. Hon frågade även om hon testats för sjukdomen Cushings någon gång? Svar nej men tanken att hon skulle kunna ha det har slagit mig.

Nu tror jag inte att hon har det men ibland är symptomen diffusa & svåra. Så får väl svar på det idag. Hon är ju i allmänhet så upp & ner i humöret. Vissa dagar helt öppen i blicken & med i matchen, andra dagar som en apatisk robot. Fäller fortfarande päls samt har inte visat brunst på hela våren/sommaren (inte alls likt henne!)

Men igårkväll när hon gick ut med gänget för natten var jag med ut i hagen & då såg jag hur hon svassade runt & minglade med grabbarna & tyckte även jag såg tendenser till brunst. Hon har ju lätt för att brunsta men brukar endå vara ganska “diskret”

Att hon inte varit brunstig samt har sen fällning kan ju bara bero på att det faktiskt varit en jobbig vinter & vår för henne. Kroppen har lagt sin energi på annat.

Jag måste verkligen försöka glömma bort Pantis lite nu. Fokusera på min kommande bebba & låta henne vara. Hon kommer inte dö av det, tror jag 😉